Dagens Nyheter – 27 mars 1872, sida 1

Jag brydde mig icko om någonting, jag ville blott hämnas. Väålnaden förblef stående och vinkade åt mig; jag rusade utför trappan, och nu började en förfärlig jagt. — Men, min käraste Brown, utbrast jag, du sprang väl icke efter spöket? Han hörde icke på mig, jag tror ej en gång, han visste, att jag var i rummet, så upptagen var han vid tanken på sitt förskräckliga äfventyr. Vålnaden gick framför mig med långa, lugna steg, fortfor han; hela tiden hade han ungefär femtio alnars försprång, och det var omöjligt för mig att förminska detta afstånd. Ju fortare jag gick, desto gladare tycktes han vara; fattad af ett slags fanatisk munterhet, tog han det ena väldiga hoppet efter det andra framåt; och gång efter annan vände han sig om och vinkade till mig, för attjag skulle skynda mig. Det var mig omöjligt att etanna; jag kände mig dragen af en oemotståndlig makt, som hela min viljekraft icke förmådde besegra. Medan vi sålunda framgingo, lade jag märke till att ingen såg den fantastiska gestalten, under det att dock både män och qvinnor ryste och bleknade, när han passerade dem; men allt eftersom vår fart ökades, observerade jag att folk vände sig om för att se efter mig; och det var ju inte så underligt! Jag måste ha sett ganska kuriös ut, då jag så der med stirrande ögon och färglösa läppar rusade framåt. i Emellertid fortsattes jagten med ökad fart Vi passerade Fifth-Avenue-hotellet, som jag MIN VÄN BROWNS HEMLIGHETSFULLA ÄFVENTYR. e