Dagens Nyheter – 26 mars 1872, sida 2

förståndet. I går, midt på en folkrik gata, vid full dager skulle du, en ung man med sunåt förnuft, ha sett ett spöke! Medgif, att du gör narr af mig, Brown, fortfor jag och gjorde ett krampaktigt försök att le. Gud skall veta, att jag gerna skulle ha gifvit sex buteljer portvin, om jag hade kunnat förmå honom att skratta och tillstå att alltsammans var humbug; men då jag såg på honom, försvann mitt eget leende; han syntes vara allt annat än böjd för att skämta. — Jag resonnerade på samma sätt som du, Simpson, då jag kom hem. Minnet af den spöklika gestalten, ehuru det var tydligt nog, tycktes mig blott vara hågkomsten af en dröm. Då jag icke längre stod under dess direkta inflytelse, sade jag till mig sjelf, att alltsammans måsto ha varit något slags synvilla och jag gick till sängs i det vissa hoppet att en god sömn skulle rycka mig helt och hållet ur förtrollningen, Då jag vaknade i morse, kände jag mig frisk och stark, och jag beslöt genast att gå till fröken Hammill, omtala för henne mina fantasier och öfvertyga henne och mig sjelf om att allt var blott en inbillning. Så snart jag ätit frukost, begaf jag mig derför på väg, och en fjerdedels. timme sednare stod jag vid hennes dörr. Jag ringde på, och betjenten öppnade. oo Jag önskar tala med fröken Hammill. Är hon hemma? — Ja, herr Brown, svarade betjenten; men