Dagens Nyheter – 26 mars 1872, sida 2

hennes lifskraft aftog för hvarje steg; en obeskriflig trötthet och matthet tycktes besvära henne, jag kände icke igen hennes eljest så elastiska och lifliga gång. Man jag gaf just icke mycket akt på henne, ty vid hennes sida och, såsom det syntes, samtalande med henne såg jag . . . ja, tillade Brown, i det han reste sig upp och stirrade på mig, lika lifslefvande som jeg nu ser dig, såg jag honom. 3 — Honom? . . Hvem i all verlden menar du, Brown? ropade jag, under det en kall rysning genomfor alla mina lemmar. i — Vålnaden eller rättare den jättelika skapnaden af en man med hög, bredskyggig hatt och yfvigt bår, som nedföll på hans skuldror. Han var klädd i en mörkblå kappa samt knäbyxor och strumpor af samma färg, och han linkade framåt i sina väldiga stöflar på ett sätt, som skulle ha kommit mig att skratta, om jag varit det aldra ringaste böjd för munterhet. — Jag tror, jag skulle ha varit mest böjd för alt ge honom en dugtig spårk, förklarade jog temligen hastigt; men det var något i Browns väsen, som kom mig att tvifla på att jag, om jag befunnit mig i hans ställe, skulle ha vågat följa en sådan böjelse. Utan att fästa big vid min anmärkning, fortfor han: — Hvad som i eynnerhet slog mig med häpnad var att, oaktadt den spöklika gestalteng klädsel, fasoner och hela utseende voro så besynnerliga, och ehuru han visade sig vid full