Dagens Nyheter – 26 mars 1872, sida 1

af en rysning, men hur det nu än var, slogo vi snart ifrån oss den obehagliga känsla vi erfarit, och vi skildes såsom vanligt, med undantag af att då jag kysste henne, visste jag icke riktigt om jag hade berört hennes läppar eller ej. — Jag må bekänna, Brown, sade jag — ty jag började komma till mig sjelf igen och var dessutom sömnig och alls icke benägen att åhöra en älskares förtjusning öfver sin älskade — att jag i detta alls icke ser något besynnerligt, som kan berättiga dig till att... Jag fullbordade icke min protest; jag var alltför mycket upptagen med att gifva akt på Brown, som ånyo fyllde sitt glas och drack, och jag beslöt att derför icke vidare afbryta honom. — Då jag andra qvällen återsåg henne, märkte jag hos henne en förändring; jag vet icke hur jag skall förklara mig. Det var icke som om hon hade varit kall emot mig personligen, utan det var snarare som om hon sjelf hade varit förstämd. Hennes kärlek, hennes känsla var liksom förlamad, det var som om hon hade undvikit mina smekningar, jag kunde så att säga icke få fatt på henne; det kändes som om en besynnerlig, obeskriflig, men oöfverstiglig mur sedan gårdagen hade kommit emellan oss, och flera gånger vände jag mig om derför att det kändes som om någon annan hade varit i rummet. Hennes ögon hade ett svårmodigt, hopplöst, frånvarande utMIN VÄN BROWNS HEMLIGHETSFULLA ÄFVENTYR. fB.