Dagens Nyheter – 26 mars 1872, sida 1

— IU — fröken har en mycket svår hufvudvärk och kan icke taga emot någon. Doktorn säger, hon är inte riktig i hufvudet. — För Guds skull, ni menar vil icke, att hon förlorat sitt förstånd? ropade jag utom mig. — Nej, inte just det, herr Brown, svarade han; men doktorn säger att hon måste vara i stillhet under några dagar, och att hon framför allt ej får se någon som hon håller af. Jag vände mig bort, nära att svimna, och nu erfer jag åter en underlig, isande känsla, som hade det hemlighetsfulla andeväsendet passerat förbi mig. Jag vågade nästan icke se mig om, mon då jag ändtligen kastade en blick utåt gatan, såg jag tydligt vålnaden igen i det klara vintersolskenet. — Huru? Ännu i morse? frågade jag häpen. Nej, det var väl inte i roorse, Brown, det var väl inte i morse? — Jo, just i morse, återtog Brown, omkring klockan 11. Han gjorde tecken åt mig att jag skulle följa honom, och i det han otåligt stampade med foten mot marken, pekade han åt det håll, dit han ämnade styra kosan. Ett vildt raseri intog mig. Der stod nu denna onaturliga varelse, som hade sköflat mitt lycka, förkrossat min kärlek och hvilken nu kanske var besluten att beröfva mig lifvet. Hela min själ fylldes af hat och förbittring. Jag brann af begär att springa efter spöket och slåss med det, om också döden skulle blifva stridens följd.