Dagens Nyheter – 26 mars 1872, sida 1

I mig. Ånyo kände jag mig fattad af en mystisk ångest, och ehuru jag gick tätt invid henne. och hennes arm hvilade i min, syntes hon vara på tusen mils afstånd från mig. Brown tystnade och drog djupt efter andan; de kalla rysningarne öfverföllo mig värre än någonsin. Med darrande hand slog jag i ett glas vin åt mig och tömde det i ett enda drag. Det var verkligen en ovanligt kylig afton. — Under sådana förhållanden, återtog Brown, var det helt naturligt, att vår sammanvaro antog en kall, nästan stel karakter;jag kände, att hon lika väl som jag hade medvetande af andens närvaro; om det stått i hennes förmåga att aflägsna sig från sig sjelf, skulle äfven hon ha kunnat se detta andeväsen. Men som det nu förhöll sig, var det endast mig förunnadt att skåda vår lyckas förstörare. Vi visste båda i denna stund, att vålnaden var bredvid och emellan oss, samt att han utöfvade på oss en besynnerlig magisk inflytelse, som kanske skulle ha till följd att vi för evigt blefve åtskilda och sålunda olyckliga. Men huru kunde han ha makt härtill? Hade icke hon svurit vid ringen, att hon intill sin död skulle vara trogen mot dess gifvare? Och dock var hon förlorad för mig, fastän jag kunde känna ringen på hennes finger, under det att hennes hand hvilade mot min arm; denna ring likasom brände och skar mig i köttet, som om den hade glödgats i helvetets eld. Sålunda gingo vi vidare, nästan alldeles tysta, och uppnådde snar