Dagens Nyheter – 26 mars 1872, sida 1

dager på en mycket trafikerad gata, tycktes ingen observera honom. Fröken Hammill sjelf syntes ej vara fullt medveten om hans närvaro, ehuru hon utan tvifyel, befann sig under hans nhärvaro, ehuru hon utan tvifvel befann sig under hans omedelbara inflytelse. Hon såg icke på honom, men det var som om hon hörde eller snarare kände hvad han sade; gång efter annan spratt hon häftigt till, då vålnaden talade till henne, och vid sådana tillfällen hade hennes egendomlige sällskapare synbarligen mycket roligt; han slog hufvudet tillbaka, upplyftade armarne och yred sin jättestora skenkropp, som om han gapskrattade. Emellertid hade jag nästan hunnit upp dem; men det var förunderligt att ehuru jag hela tiden hade ögonen oafvändt fästade på den besynnerliga gestalten, kunde jag nu icke se honom så tydligt som då jag var längre ifrån honom. Solen sken och luften var så kall och klar som någonsin, men skepnadens konturer voro oklara och obestämda, och ju närmare jag kom, desto obestämdare blefvo de, likväl fortfor densamma att röra sig invid fröken Hammills sida, oupphörligt utbristande i nya gapskratt. Då jag kom så nära min fästmö, att det blott var tjugo steg emellan oss, återstod af hennes följeslagare endast en mörk skugga, hvilken snart i sin tur försvann; och när jag till sist uppnådde fröken Hammill, märkte jag endast en underlig rörelse i luften omkring