Dagens Nyheter – 22 mars 1872, sida 2

— Du gode Gad, Brown! utropade jag. Man skulle kunna tro, att du sett spöken! Brown ryste och han stirrade vildt på mig; derpå lät ban sig nedfalla i en länstol, stödde armbågarne på sina knän och hufvudet i sina händer, stirrade dystert i elden och yttrade med dämpad, ångestfull stämma: — Det har jag också, Simpson! Mitt förstånd stod stilla; ända till i qväll hade jag lärt känna Brown såsom en lofvande ung sakförare, begåfvad, skicklig och alltid vid bästa lynne. Den omständigheten, att en sådan person som han kom så plötsligt till mig denna tid på qvällen och på fullt allvar förklarade att han bade sett spöken, var nog för att till med den starkaste skulle förlora fattningen. Jag visste icke hvad jag skulle säga till honom och gjorde derför hvad jag mingt af allt borde ha gjort; jag bjöd homom vänligen ett glas vin. Utan att svara, fyllde Brown mitt glas ända till, brädden, drack ur det, fyllde det åter och störtade äfven det i sig, under det han hela tiden såg ut som om han skulle hängas. — Simpson! utropade han slutligen, under det han hela tiden stirrade i elden. Jag kan icke vara ond på dig derför att du inte vill tro mig. Jag skulle sjelf icke ha trott det, om jag icke hade sett det med mina egna ögon. — Jag tror, att jag började blifva litet nervös. Brown var en mycket starkare karl än jag, och om han, såsom jag trodde, höll