Dagens Nyheter – 21 mars 1872, sida 1

Carlo (ser på Dolores med bestörtning). Och det är allt... som du... ser i denna förlåtelse? Dolores, Hvad vill du väl att jag skulle se! Din och min frihet är allt! Men hvarför stirrar du så der på mig? Carlo. Du kommer mig att rysa! Dolores. Carlo?! Carlo. Är du säker på att han med sin förlåtelse menade detsamma som du? Och att han icke gjort till ett vilkor, alt vi...för alltid skala skiljas ...? Dolores. Skiljas! — Vi?! — Hvad ska vi då med hans förlåtelse? Carlo, Dolores! Dolores. En nåd som inte är något annat än ett straff! Carlo. Du hädar, Dolores! Glöm inte att han är död! Han är död! Dolores (ömt). Låt oss tala sakta... om du tror att han hör oss... Men du... har du gått in på detta vilkor? arlo. Jag? — Det... det vet jag inte! Dolores. Vet du inte? Carlo. Nej! Jag kom hit, fast besluten att undfly dig... men... jag såg dig... och mitt hufvud förvirras ... Dina ögon bränna -mina ögon! Kärlek, pligt, brott och dygd... allt är hopblandadt i min själ! Jag ser ingen annan än dig... jag hör ingen annan än dig! Jag vet inte mera hvad jag vill! Jag vet inte mer... Dolores (ömt). Men jag vet... att du älskar mig... Jag vet... (Carlo gör en rörelse som ALLT FÖR FOSTERLANDE? ! f14.