Dagens Nyheter – 19 mars 1872, sida 2

Niva sik. Hrir Books komp. qvartettaftnar hafva gifvit sinnet för kammarmusiken hos oss en rätt grundlig, och som vi hoppas, stadig impuls, hvilken, såsom likaledes står att hoppas, kraftigt skall bidraga till att åt dess rätta lokaler förvisa positivmusiken (eller Ssalongs-musiken, såsom den höfligare benämnes). Den sista af dessa soarber gafs med allmänt bifall för nära fullt hus (Vetenskapsakademiens stora hörsal). Man kan också hos de utförande aldrig för mycket erkänna så fina nyanser, så god ensemble, och ej minst denna lugna hållning, som bringar klarhet i det hela och sällan förfelar att försätta åhörarne i den bästa stämning. Huruvida samtliga soarternas programmer hållit qvartettens första och största mästare vederbörlig räkning, kunna vi blott förmoda, emedan vi varit förhindrade att taga kännedom om de föregåeade; vi hålla oss nu blott till den sista. Den genialiske Schumann hade i de stora instrumentalformerna ej sin starkaste sida, hvaremot han i den fina miniaturen. (äfvensom uti vissa mellansatser i Lans instrumentalensembler) är oöfverträfflig. Den nu ifrågavarande qvartetten är emellertid visserligen värd att höra; var Schumann på detta område ej konung, så var han dock en mäktig vasall, som nog förstod att försvara sin position: spirituella tankar, fin och ädel stil beteckna detta verk, som framför allt är hvad tyskarne kalla sinnig. Fr. Berwalds pianotrio (nr 1) är likaledes en rätt märklig komposition, visserligen ej saknande nyckfulla infall, som gifva den mera egenskapen af ett capriccio än af ett konseqvent genomtänkt verk, men ock innehållande många öfverraskande harmoniska vändningar, pikanta rytmer, effektfulla sammanställningar af olika motiver. Man följer i allt fall med intresse den oroliga men spirituella tankegången i denna komposition. Man hade i detta nummer det nöjet att höra fröken Hilda Thegerström, den utmärkta pianisten, som efter flerårigt vistande utrikes återkommit till fäderneslandet. Hennes färdiga och intelligenta föredrag parade kraft med finhet; allt på dess rätta plats. Till sist hade man sparat Beethoven, Tepresenterad genom sin F-moll-qvartett: ett verk ur hans senare epok, som ger en lika storartad som rörande bild ur den store enslingens sista lefnadstid, så rik på snillets uppenbarelser, så tom på lycka. Ån gläds han åt att med sina blixtrande ideer belysa polyfoniens irrgångar, än skådar han de ljusa hägringarne af illusionernas lyckliga dagar — men vid deras försvinnande blir han vild och hotar spränga den musikaliska formen — än åter uppfångar han en musikalisk nyck, stundom bizarr nog, och en sådan släpper Beethoven ej gerna förrän han deraf danrat en skön tonbild. B. var en afgjordt subjektiv natur, och deraf denna omedelbart hänförande sympatiska kraft, som särskildt är denne mästare egen; hans mäktiga harmoniska ande vakade alltid öfver enheten i dessa nattstycken, der så många demoniska elementer kämpa. Denna qvartett har för öfrigt, likasom flera af Beethovens verk, framkallat ett ändlöst släp af olyckliga härmare, som offrat sin lefnad på vidunderliga experimenter att förvandla sin hedervärda prosa till romantisk poesi. W. B. emmemesemmm—————