Hvarj ehanda nyheter. En läkare inträdde en dag till en af sina patioater, som han länge skött, och mottogs med sur min at dow sjuke, som yttrade raisslynt: Nu har ni hållit på och kurerat mig så lång tid, utan någon verkan, så att jag måste be er gå kraftigare till väga och söka bortskaffa det onda med ett enda slag. — Skall ske, svarade läkaren småleende, höjde sin käpp och krossade med ett enda slag en karafin med konjak, som stod på ett bord i den sjukes rum, Börsen kalasar. I on dansk tidning läses: På börsen i Aarhus föroslog börsföre ningens ordförande häromdagen, i anledning deraf att handelshuset Adler, Wulff Meyer importerat den första lasten sydfrukter till staden, att börsen måtte köpa den först apelginlådan af denna last, hvilket förslag enhälligt antogs, och lådans innehåll förtärdes med detsamma på stället. Inskriften på muren. En prest från landet, som besåg en kyrkogård i en af våra största städer och läste do många berömmande inskriptionerna på grafvårdarne, skref, då han afläsnade sig, på kärkogårdsmuren invid porten: Här sofva de döda och här ljuga de lefvande. Ben siste af sin ätt. För någon tid sedan begrofs i Wien fältmarskalk löjtnanten friherre von Trattneru, den siste afkomlingen i rätt nedstigande led af sin ätt, Med förvåning såg man att en enda person följde liket, som utan öflig ståt fördes till grafven, Såsom orsak till den anspråkslösa begrafningen angifva tidningarne på platsen att den aflidne sjolf derom förordnat, och till yttermera visso tillagt, att hvar och en skulle vara förbannad, gom följde liket, med ändantag endast af hans brorson, hvilken i följd häraf var den enda, som följde kistan. Den aflidne ville troligen förekomma anblickon af hvarje utbrott af hycklad sorg, och derför endast åtföljas af den, hos hvilken han kunde förutsätta en uppriktig saknad. Ben röda mannen. I slutet af år 1871 afled i Paris en högst märkvärdig person, som förtjenar att närmare omtalas. Mannens namn var Charles Frangois Ferte och hans eysselsättning i lifvet bestod i att mottaga de lik, hvilka brott, olyckshäfidelser eller sjelfmord förde till likhuset la Morgue. Fert6, som på grund at sin förkärlek för röda västar var allmänt bekant under benämningen den röda mannen, beskrifves som en man, hvilken under en mycket oborstad yta gömde ett vekt och kärleksfullt hjerta. Många historier om hans menniskovänliga handlingar äro i omlopp, men det är tillräckligt känna, att han ofterlemnar ett barn, som stod ensamt i verlden, sedan både dess fader och moder sjelfva beröfvat sig lifvet, och som den röda mannen tog till sig såsom eget barn. Men han ofterlemnar något ännu mer intressant. Dag efter dag i de sex och tjugo år, han tjenstgjort vid la Morgue, gjorde Fert6 anteckningar i en bok, som han gifvit den egendomliga titeln: egistre de Macabre. Boken omfattar flera and, är hvarken mer eller mindre än en firteckning på namn och adresser — såvidt de unnat bli kända — å de lik, han tog emot, och hvilkas antal uppgår till 20,000. Fertå