Dagens Nyheter – 14 mars 1872, sida 2

Dolores. Nej, rätt är det into... det är skändligt gjordt — jag vet-det. Men det blir en sak... sedan... emellan himlea och mig! Honom, som jag älskar, måste jag först och främst rädda! Alba. Ni följde efter honom genom gatorna? Dolores. Alt var tyst och öde istaden. När han gick, gick jag... Der han sprang, sprang jag... Ändtligen kommo vi till Louvainporten. Jag såg några mörka gestalter röra sig, mötas och åter skiljas. Slutligen försuvnno alla i en smal gång, som ledde in under jorden. Alba. Nå... och sedan? Dolores, Jag lät dem alla gå törut . .. sedan smög jag mig sakta efter. ltt afligset fackelsken ledde mina steg... snart hörde jag ljudet af deras röster: Jag andades åter, ty nu kunde jag se... nu kunde jag höra! Alba. Hvad såg ni? Dolores. Det var icke kättare som höllo gudstjenst. Rebeller. .;. rebeller såg jag! — Ingen gudstjenst, men en sammansvärjning! Den man, som de med blottade hufvuden slöto sig omkring, var ingen evangelisk prest. Det var deras anförare, den oförsonligaste af edra fiender, det var prinsen af Oranien! A!ba (springer upp). Prinsen af Oranien?! Omöjligt! Dolores, Jag såg honom så tydligt, som 2g nu ser er! : Alba. Syner! Foster af er inbillning! De sista rapporterna säga, att han står vid Strassburg, femtio lieues härifrån, Dolores. Men nu : säger den sista rapporten femtio steg härifrån . , , vid Brussels portar!