Dagens Nyheter – 12 mars 1872, sida 2

kastade sig i Fattighusån, der han omkom, oaktadt försök genast gjordes till bans räddning. Skenande hästar. För några dagar sedan kommo i Lund två skenande hästar utrusande från en gård vid Vårtrugränd och togo färden nedåt gatan. Men midtför dennas utmynning i Mårtensgatan ligga bredvid hvarandra tre butikfönster, hvartdera af 2 alnars bredd och alla tre hörande till restauratören Stenbecks utskänkningslokal; in genom det ena af dessa rusade nu begge hästarne utan betänkande, krossade soffa och stolar m. fl. möbler samt — stannade. Till all lycka fauns ingen menniska tör ögonblicket inne i rummet, men många sekunder dröjde det ej, innan både husfolk och gatfolk skyndade till, och de begge hästarne, som förunderligt nog kunnat sida vid sida tränga sig in genom det jemförelsevis smala fönstret, blefvo en i sender utledda samma väg som de kommit in. Luckor sattes derpå för de utslagna fönstren, och dessa luckor voro sedan under hela aftonea en förargelseklippa för de många, som kommo i hopp att få se, hur det såg ut derinnanför. Ewt Inppläger har i dessa dagar varit uppslaget straxt utom Sundsvall, hvars befolkning i stora skaror, enligt Sandsvalls-Posten, tågat ut till stället för taga det mindre vanliga skådespelet i betraktande. Uppe i skogen otvanför grosshandlaren Enhörnings vret hade lapparne, hvilka till antalet voro sju och utgjorde två särskilda familjer, uppfört gin tillfälliga, mycket anspråkslösa bostad, bestående af några mot hvarandra uppresta trädstammar, på avilka fanns upphängdt ett stycke af rök och sot nedsvärtadt vadmal. Inne i kåtan låg en liten två-årig parvel och skrek; troligen fann han sig besvärad af röken från den brinnande stockelden. Förutom den nämda lilla skrikhalsen funnos två andra barn, af hvilka det ena var 7, det andra 5 år gammalt. Utanför kåtsn, hvilken troget bevakades af tvenne hundar, höllo sig de äldre lapparne, deribland tvenne qvinnor, hvilka villigt lemnade de upplysningar, som af de frågvisa stadsboerna begärdes, Rundtomkring och nära intill kåtan syntes de små, i sina rörelser lifliga renarne ifrigt söka sin föda. De voro till antalet omkring 300. Lätt var deras gång på den lösa snön, och från hotvarne hördes der vid ett eget, smällande ljud. Man hade äfven det nöjet att se huru det går till att åka i akja. Vare sig nu att renarne blefyo skrämda af de många äåskådarne, eller att orsakeh var någon annan, nog af: djuren kastade sig än till höger, än till venster, och akjorna stjelpte den ena gången etter den andra, så att de åkande voro utsatta för oupphörliga kullerbyttor. Lapparne — som voro från Frostvi kens kapellförsamling i Jemtland — uppgåfvo såsom anledning till sin-vandring hit ned till kusten den omständigheten, att renarne för närvarande hade svårighet att fiona sin föda i fjelltraxterna i anseende till den myckenhet snö, som der fallit.