ning ar rörtorf här kommer att användas såsom vida billigare och mera ändamålsenlig än kultorfmetoden. Angomnibusar komma, sedan Köpenhamns stadsfullmäktige dertill gifvit sitt bifall, att användas vid trafiken på spårvägen mellan triangeln vid Österbro och Klampenborg. En festrepresentation skulle i går afton gifvas på hof-operateatern i Wien med anledning deraf, att då jemt 50 år förflutit sedan Karl Maria von Weber sjelf för första gången i Wien anförde sin opera XFriskytten. För att värdigt fira denna dag hade teaterdirektionen besatt rollerna :med operans allra förnämsta krafter, så att t. ex. hr Labatt fått Kilians parti på sin lott. Agatha gafs af fru Dustman, Anna af den berömda sångerskan Minnie Hauck, Max af hr Walter, de tre brudtärnorna af de utmärkta sångerskorna fröknarna Ehnn, Gindell och Rabatinsky, de två jägarne af operans mest framstående artister hrr Adams och Miller. ter ett rugets offer! Vi ha i dag den ledsamma pligten, säger Borås Tidning, att inregistrera en olyckshändelse under förhållanden som göra den ännu sorgligare. Åboen Clas Joh insson i Fristads socken begaf sig sistlidna lördag på eftermiddagen, efter att ha bevistat torgdagen hirstädes, på vägen till sitt hem. J. var — som ofta vanligt efter stadsbesök — så rusig, att han måste varit oförmögen att inse hvad han gjorde. Hans åkdon var eu vagn med korgen löst hvilande på underredet. Bakom sätet låg under en spjelgrind en grymtande fyrfota reskamrat. Ankommen till ölförsäljaingsstället Långesten vid södra ändan af Oresjö, gick han in för att vidare fylla på sitt rus. Utkommen fortsatte han firden, som nu togs öfver isen på sjön, under det ban körde som en ursinnig, med rapp på rapp på sin stackars eländiga hiistkrake. Ett godt stycke ute på isen kör han förbi en gående, som tillropade honom att färdas försigtigt, emedan sjön längre fram var osäker. Men J. hvarken hörde eller såg, bara körde, skrek och slog. Den gående, som såg sina varningar ouppmiärksammade, började då att springande följa efter J., för att om möjligt förekomma en olycka. Midt framför Tullen gick en nästan alldeles öppen flera famnar bred råk midt öfver sjön, ett godt stycke ut. Hästen skyggade af instinkt för vattnet, men med fortsatta rapp och eder tvingade J. det stackars djuret att hoppa uti, dervid underred-t af vagnen genast sjönk och drog hästen med. Men J. flöt deremot ännu i vagnsbrädkorgen liksom uti en eka, då den efterspringande vandraren kom fram till råken. Ett kort rep som denne medhade nådde ej ut till J., som svor och viäsnades i sin lilla farkost, hvarpå den andre bad honom för all del sitta stilla tills han återkommit från stranden med hjelp. Då han återkom ropade J.: Ja, se hir ä ja nu; men ta rea på min häst å mia tu (saker)! dervid han raglade mot sidan så att korgen kantrade; J. damp i vattnet och efter att några sekunder ha flutit på kläderna, gick han till botten. Den stackars grisen, för tillfället vida förståndigare och klokare än hans beklagansviärda herre, hade emellertid lyckats krypa fram under siitet och simma bort till iskanten, der han blef upptagen och räddad. Klockan var omkring 5 på eftermiddagen då hiändelsen passerade, således ännu vid full dager. — J. var omkring 40 år, efterlemnar enka, med hvilken han blott varit gift ett par års tid, i torftiga omständigheter, men utan barn, ra SR dd St re Fr AR RER rer