Dagens Nyheter – 7 mars 1872, sida 1

Vi blefvo slagne, Min häst blir skjuten... fal ler... och jag inunder honom. En spanior afväpnar mig och säljer mig för hundra pistoler till sin kapten, som slumpar bort mig för tusen dukater till sin öfverste. Han afyttrar mig för tredubbla beloppet till hertigen af Alba, som nu har taxerat mig till hundra tusen ecus. Rysoor. Och hertigen? Tremouwille. Ne-ej, det stannade lyckligtvis der. Jag har redan skrifvit efter lösepenningen. Rysoor. Och medan ni väntar? Tremowuille. Har jag horribelt tråkigt, förstås. Jag blef naturligtvis fri på mitt hedersord, men då jag var så nära, tänkte jag att jag skulle se hur Brisssel tog sig ut under karnevalen. Rysoor., Ack, för tre år sedan såg det annorlunda ut under karnevalen! Ni skulle ha sett hvilka fester, maskerader, sarabander, karuseller! Hela veckan dansades dag och natt i Egmonts palats och hela månaden höll prinsen af Oranien öppen taffel. Men nu... nu är Egmont död på schavotten och hans enka måste gå från dörr till dörr och tigga om bröd åt sina barn. Wilhelm af Oranien har inte tak öfver hufvudet, och han, söm en gång egde en kunglig förmögenhet, har måst sälja sitt bordssilfver till judarne i Strassburg för att skaffa krut åt sina soldater. Denna stad, som förr var rik och blomstrande, denna olyckliga stad är nu ingenting annat än en bivuak, der spaniorerna och deras hästar vältra sig. Öfverallt äro gatorna öde och dystra... Man smyger sig utmed väggarne, för att inte bli ett offer för de berusade soldathoparne. Alla bodar äro stingda och från tornen svajar den svarta flaggan! (Skott och ALLT FÖR FOSTERBLANDET! 2.