Dagens Nyheter – 5 mars 1872, sida 2

Riksdags-Nyheter. Riksdagens begge kamrar hade äfven i går sammanträden både på tör och ettermiddagen. Efter boråläggning af åtskilliga utskottsbetänkanden öfyergick första kammaran till behandling af utgifterna under riksstatens Femte hufvudtitel, eller sjöförsvarsdepartementet. Utlåtandet härom slutbehandiades under sammanträdet. Den första fråga, som föranledde diskussion, var den om anslag till Verkstäder vid Stockholms station. K. m:ts förslag om beviljandet af ett extra anslag af 100,000 rdr till påbörjandet af arbetet å ett nytt verkstadshus vid Stockholms station, bade af statsutskottet blifvit afslaget, hufvudsakligen på den grund att den antydda planen för ordnandet af varfvet vid nämda station hade synts utskottet afse ett etablisse ment af vida större omfattning, än som för nämda ändamål skulle erfordras. Statsrådet Leijonhufvud bemötte denna åsigt genom att förklara det meningen endast vore att sammanföra flottans nu skilda verkstäder på ett ställe och att galerskjulen å Diurgården voro afsedda att dels genom rifning, dels genom aptering och nybyggnad uppfylla ändamälet. Dessutom framlade hr statsrådet för kammaren ritningar och kostnadsförslag, slutande på en summa af 180,000 rdr. För utskottets afstyrkande talade hrr Wallenberg och Stjernblad, men på yrkande af hrr L. af Ugglas, Henning Hamauton, C. G. Mörner och af Klint återremitterades frågan till utskottet, som derigenom kunde bli i tillfille att taga kännedom om såväl ritningarne som kostnadsförslaget. Sjukhus i Karlskronas Likaledes hade utskottet afstyrkt k. m:ts begäran om ett extra anslag af 75,000 rdr, till utvidgande af sjukhusbyggnaden i Karlskrona. Mot utskottets beräkningar angående sjukantalet å ifrågavarande sjukhus under de senaste åren, anmärkte hr statsrådet Leijonhufvud, att dessa beräkningar otvifvelaktigt blifvit gjorda med hänsyn till fredstid; men trodde att de skulle visa sig alltför lågt tilltagna i händelse af ett krig, då det kanske vore för sent satt vidtaga de förändringar behofvet kräfde. Hr O. Mörner framhöll, under ett varmhjertadt föredrag, sin fasta öfvertygelse vara den, att af all hushållning med statens medel vore den beklagligast, som sökte undandraga sig den menskligaste af alla pligter — att ömma för nästans lif och helsa. Härpå genmälde hr C. G. Mörner, att borde någon ömma för menskligheten i detta fall, så vore det väl i främsta rummet herrar läkare. — I den tron föreslog talaren, att de båda öfver