Dagens Nyheter – 4 mars 1872, sida 3

Insändt. TILL Speer MATHILDA GRABOW vid hennes Steruppträdande i Niirnbergerdockan den 2 mars 1872. Du kom, du sjöng, du segrade en gång; Sen dess du aldrig vikit ur mitt minne. Jag vet ej Om det var din själ, din sång, Söm så med ens berusade mitt sinne. Men ett jag vet, i dubbla takter slog Mitt hjerta, sol och vår derinne rådde, När dockan vaknade till lif och log, När liten Bertha lustigt dansen trådde. Jag vet ej hvad uti din sång det var, Som kunde så törjaga hvarje smärta; Om det ej ekot var, den till oss bar Ifrån: ett varmt, ifrån ett nordiskt Ljerta. Det var en doft af poesi deri, Lik furuskogens sus i höga norden, Och hvarje ton den klang som lärkans fri, Der hon sig svingar högt uppöfver jorden. Men kort är sommarns dag. Helt plötsligt drog En nöstlig vind igenom sångarringen. Den sista drilln den lilla lärkån slog Och gömde sorgsen hufvet under vingen. Men nu ler solvpå nytt och än en gång I sångens verld det våras. Åter ljuder Så fri, så klar vår lärkus möntra sång. Välkommen åter: jag dig hjerligt bjuder. ARE SYROR DET KAT SONEN TRO ET NR PE