Jag föratsade då att ni till sist skulle besluta er för att taga mig till er make. Och min profetia har slagit in. Nu åter förutsäger jag att ni till sist äfven skall älska mig, ty säkert är att ingen ädel, ingen sann qvinna förmår i längden motstå en mans kärlek, så vida denna är verklig och äkta. — Himlen gifve att ni har rätt! svarade Marie suckande. Det var nu den för deras giftermål utsatta dagen. Marie befann sig allena i sitt rum. Hon satt tillbakalutad mot den med dyrbart sidentyg beklädda soffan och betraktade med sorgsna, intresselösa blickar de skatter, som på bord och stolar lågo utbredda framför henne. Sir Edward hade i dag skickat henne sina bröllopspresenter. Deribland fanns allt, gom eljest brukar glädja en ung och vacker fru. Men Marie erfor icke den ringaste glädje, och denna fullkomliga likgiltighet syntes henne sjelf besynnerlig och gjorde henne ännu mera nedstämd. Hon skulle ha varit så glad, om hon märkt att en enda stråle af lyckans stjerna börjat lysa i hennes hjerta, men hon fann hos gig ingenting annat än ledsnad, trötthet och ett kyligt lugn. Hon betraktade helt nedslagen skatterna omkring sig och tänkte på huru outsägligt gerna hon skulle afsäga sig alla dessa saker,