nog, finner ni mig just nu i begrepp att företaga en promenad. Var så god och kom igen en annan gång, om jag får be! Och helsande på honom helt flyktigt, mottog hon den arm, som fursten artigt bjöd henne, samt försvann i trappan. Arthur stod några sekunder alldeles mållös af häpnad och såg efter henne. Derpå brast han ut i ett högljudt skratt, som räckte en god stund. Han hade fullkomligt uppfattat den komiska sidan af denna scen, hvari han sjelf helt oförmodadt kommit att spela en biroll; och verkligen vederqvickt samt uppmuntrad, begaf han sig härefter med raska steg till sitt hem. Anton mottog honom med bekymrade, kärleksfulla blickar. — Att skicka hem vagnen! sade han, skakande på hufvudet. Huru har herr baron kunnat vara nog oförsigtig att gå en så lång väg till fots? Hvad skall läkaren nu säga? — Lugna dig, min gubbe. Vi skola hädanefter nödgas vänja oss vid att gå till fots eller rida på osgadlade hästar? Har du mod till slikt, Anton? — Åh! har jag väl fått en häst, så skall jag nog icke sakna mod till att rida på honom. — Ja, hästar kommer det inte att bli någon brist på. Du kan fånga en ny för hvar dag, om du behagar.