Dagens Nyheter – 1 mars 1872, sida 1

-— 200 — — Öch hvem upphörde tidigast att fråga derefter? — Fröken Ida Neormina, herr baron. Ett bittert leende öfverfor den unge mannens bleka, aftärda ansigte; derpå sade han lugnt: — Hon har glömt mig; jag gör henne derför inga förebråelser, ty jag har sjelf glömt henne. i Den gamle trotjenaren sammanknäppto händerna och smålog af förtjusning. — Ack, om Gud hade hört min varma, innerliga bön! utbrast han. Om ers nåd icke längre älskade denna qvinna, om jag ändtligen en gång finge den glädjen att obehindradt säga henne midt i ansigtet hvad jag håller henne för, detta utskott, som jag hatar, som Jag förbannar, som... — Nej, Anton, tig då för all del. Om hon är död för mig, så vill jag åtminstone begrafva henne i vigd jord uti mitt hjerta, och ingen skall i min närvaro smäda henne! — Alltid är han god, alltid ädel! mumlade Anton. Arthur hade stigit upp och gick långsamt red sänkt hufvud fram och åter i rummet. En fråga låg honom på hjertat, den lig på hans läppar, men han hade icke mod att uttala densamma. Slutligen ställde han sig vid fönstret och förde pannan intill den kalla I LIFVET OCH PÅ SKÅDEBANAN. 37.