Dagens Nyheter – 29 februari 1872, sida 1

bana. Det gitves vil ingen, nog djerf att påstå, ej heller någon nog naiv att tro, att ett förståndigt och 3amvetsgrant afseende på de förenade rikenas sannskyldiga intressen var det bestäim. mande, när en gång till konsulaten i Helsingfors och Alger befordrades ett par personer, den ena från presterliga, den andra från militära, bida från hofgunstlingsbanan, hvilka skulle för hofmeriter — jag vet icke om — belönas eller skaffas undan, eller kanske båda delarne. Den nya nordtyska konsulatorganisationen, eller numera tyska — ty endast Baiern är enligt fördraget af den 23 nov. 1870 undantaget från konsulatlagen af den 8 nov. 1867 — stadgar för anställning såsom consul missus stränga vilkor: till sådan plats kan endast utnämnas tysk undersåte, som antingen genomgått den för juridiska banan erforderliga första pröfning och dessutom arbetet dels minst tre åri inre tjenst eller i advokatståndet, dels två år på förbundets eller en förbundsstats konsulsbana, eller ock bestått en af förbundskanslern asordnad särskild konsulsexamen. Visserligen torde detta senare alternativ, som tillades af riksdagen, komma att mildra de nog stränga och ensidiga vilkor, som förbundsregeringen i sitt lagförslag hade upp ställt, och visserligen framgick det under förhandlingarne aft törbundskommissariernas förklaringar, att med inre tjenst ej nödvändigt måste menas egentlig statstjenst, utan att den kunde bestå i syndikatet vid en handelskammare, men icke dess mindre ha i Tyskland vigtiga röster höjt sig mot det lagstadgade juridiska monopolet, såsom man kallat det, och jag vill ej åstå, att det tyska mönstret bör af oss efteriknas, men väl att någon garanti bör beredas mot befordring af hofgunstlingar eller andra — såsom en tysk författare uttrycker sig — förlorade personer. Frågan om kompetensvilkor har ock nyligen i vårt land varit väckt genom en motion i första kammaren 1869 om revision af konsulsstadgan, hvilken emellertid af kammaren afslogs. I samband hirmed må erinras, att en revision af nämnda stadga siikerligen är i flere afseenden påkallad. Med anledning af de starka klagomål mot konsuln i Antwerpen, som för ett par år sedan anfördes, skall jag nämna en punkt, nemligen behofvet af föreskrift om konsuls skyldighet att hålla kontwor i en för de sjöfarande och den. öfriga trafiken någorlunda litt tillgänglig trakt. Likaledes skulle man kunna önska en bestiimmelse, som äfven vid tillsättning af consules electi eller consuls marchands:gåfve företräde åt svenske och norske undersåter, ett företräde, som föreskrefs i 1830 års konsulsstadga, liksom äfven den nya tyska konsulatlagen siger att till valkonsuler skola företridesvis utnämnas köpmiln, som ega Bundesindigenat. I förbigående kan den egendomligheten anmirkas, att i den skrifvelse af år 1866, hvari då varande utrikesministern begärde kommerskollegii yttrande om den då storartadt tillämnade ombildningen af vårt koasulatväsende, tydligen förutsättes, at en revision af konsulsstadgan vore nödig, hvarför kollegiet anmodades att yttra sig äfven derom, men att det utlåtande af första kammarens tillfälliga utskott nr 2 år 1869, som afgafs öfver motionen om konsuisstadgans reviderande, och som var undertecknadt af presidenten i kommerskollegium, förnekade hvarje anledning till en sådan åtgärd.. Jag behöfver väl knappt påminna om att utrikesministern och författaren af skrifvelsen till kommerskollegium 1866 ir samme person som presidenten i kommerskollegium och ordföranden i första kammarens tillfälliga utskott nr 2 år 1869. Nimda utskotts utlåtande tillade emellertid till sitt afstyrkande orden för närvarande, och dessa ord erinra om den för högsta ledningen af vårt konsulatvisende redan länge karakteristiska benägenheten att vilja slippa ifrån alla afgörande beslut. Mir råder med ett ord ett verkligt tillsvidaresystem, som lämpligen kunde taga till valspråk de ord, vår gamle vän Cornelius Nepos lägger i munnen på en forntida ryktbarhet: res severas o. s. v. Man har sålunda beslutit, att förslaget om ett aflönadt konsulat i Newyork skall tllsvidare anstå; att generalkonsulatet i London skall tillsvidare omfatta alla engelska hamnar; att frågan om konsulatförhållandenas ordnande i östra Asien skall tillsvidare hvila, att generalkonsulatet i Wien skall tillsvidare icke återbesiittas — liksom ett återbesiättande af denna post rimligen kunde komma i fråga; att konsulatet i Calais skall tillsvidare behållas, intill: de3s att vid inträffande ledighet i Häåvre Calais distrikt kan förläggas under generalkonsulatet i Häåvre, med mera sådant. Jag anmärker detta tillsvidare-system der. för, att det synes mig röja slentrian, brist på klart medvetna och allvarliga syften samt brist på mod att, der handelns och sjöfartens bästa kommer i strid med vissa gynnade personers intressen, lyssna till det förra. Stockholms-Nyvheter.