Dagens Nyheter – 28 februari 1872, sida 1

icke synnerligen angelägna om att bli insläppta, när de fingo höra att ni hade en gmittosem neryfeber ... — Som dock icke förmådde skrämma dig från mitt sjukläger, Anton. — O, jag, nådig herre, jag fruktar hvarken sjukdomar eller döden, när jag är hos or, och hos en vill jag vara, så länge jag lefver! Det svåraste som kunde hända mig vore att ni jagade mig ifrån er. — Men vi måste kanske skiljas derför att jag blir fattig och sålunda ur stånd att löna dina trogna tjenster. — Tror ni väl, herre, att jag sätter något värde på era pengar? Tror ni, att kärleken, troheten, den oinskränkta tillgifvenheten kunna betalas med guld? — Nej, Anton, kärleken låter icke betala sig, ehuru det understundom händer att den fins till salu, sade den unge mannen i melankolisk ton. Derpå syntes han likasom rycka upp sig ur sina sorgliga betraktelser och fortfor: — Borätta något för mig, Anton! Jag vill höra en smula chronique scandaleuse. Vet du ingenting? Du skakar på hufvudet? Nå, så låt oss tala om mina vänner. Hvem har oftast gjort sig underrättad om mitt helsotillstånd? — Prins Xaver, ers nåd.