Dagens Nyheter – 27 februari 1872, sida 2

om ni måste spela samma roll tio, tjugu eller femtio gånger? Skall ni icke till sist tröttna vid den sköna uppenbarelse, ni har till uppgift att oupphörligt framställa? Och hvart tar då inspirationen vägen? — Ja, Gud skall veta att den inte räcker länge, inföll Agatha. När jag spelade Norma de tre första gångerna, var jag alltid inspirerad, och då jag utsade orden: I denna stund skall du bekänna, kommo tårarne mig i ögonen. , Nu säger jag dessa ord med samma likgiltighet som om jag skulle yttra: det är vackert väder i dag. Marie sänkte sorgsen sitt hufvud och hviskade: — Om så förhåller sig, då är det verkligen en bedröflig lott att vara dramatisk konstnärinna. — Ja, men det är en ännu bedröfligare lott att vara dramatisk författare, sade Willibald, hvilken i detta ögonblick inträdde irummet och hade hört Maries sista ord. Askanio gick emot honom med öppna armar ech omfamnade honom. — Ni är en lyckans gunstling, yttrade han, och ni hädar Gud, om ni klagar öfver de dramatiska författarnes lott. När man är så firad, så prisad, så vidtberömd, som ni, är det verkligen en mycket stor synd att ej vara nöjd med sin ställning. Betänk blott hvilket oerhördt bifall ert sista sorgspel vann! Tda Neormina såg i sanning ut som en engel, och Hellmuth, förste älskaren, spelade utomordent