Dagens Nyheter – 26 februari 1872, sida 2

höll festtalet, uttryckte samhällets glädje deröfver, helsade han fabrikören välkommen dit samt uttalade den önskan, att byggnads företaget måtte slå så ut, att detta icke blefve det enda i den vägen. Gåfra. Grosshandelsfirman Bergman, Hummel komp. i Luleå har till styres mannen för Luleå högre lärdomsskola öfver lemnat 1,000 rår till anskaffande af bristande materiel åt läroverket samt att i öfrigt användas på ett för skolans väl ändamålsenligt sätt. Bern, bränåt till döds. Från Tomelilla skrifves till Framåt, att slagtaren P. Jönssons 6-åriga dotter den 6 dennes blef bränd så att hon deraf Jjöt döden efter ett dygns svåra plågor, Modern hade gått utoch flickan skulle tända en kristalloljelampa i spiseln, och då oljan exploderade kastade hon lampan på golfvet och försökte att med fötterna trampa ut elden, med den påföljd att kläderna fattade eld och flickan blef illa bränd öfver hela kroppen. På flickans skrik tillkom folk ögonblickligen och telegram afgick till Ystad efter en doktor, som förklarade det omöjligt att rädda lifvet på det olyckliga barnet, vid hvars plågeläger de arma föräldrarne stodo slagna af den djupaste sorg och smärta. En egendomlig industri bedrifves af en person nere på slätten, berättar Engelholms Tidning. Han åtager sig nemligen att ta reda på alla der i trakten stulna hästar, mot det att han i betalning för sitt besvär får 50 rdr för hvarje häst han tillrättaskaffar samt fri skjuts och tillräcklig förplägning under sina upptäcktsresor. Tidningen berättar följande: Hit till staden kommo i onsdags sju välmående åboer från slätten, åtföljde af den mirkvärdigt insigtsfulle man, som på ofvannämda vilkor åtagit sig att återfinna fyra histar, hvilka natten till i måndags frånstulits tre bland dessa åboer och blifvit förde till denna ort. — Då man frågade åboerna på hvad sitt den medförde upptäckaren kunnat få veta hvar de stulna hästarne vore tillfnnaudes, upplyste de, att mannen, som förut länge betjenat allmogen på slätten med liknande upptickter, tillvägagår vid sina efterspaningar på följande intressanta sätt: Han stöter en spanskrörskiipp med silfverkrycka en fot ned i jorden; på käppen hiänges sedan ett såll så, att man kan snurra sållet omkriog. Förmodas nu den stulna hästen vara t. ex. vid Bokesliden, så vidrör spåmannef sället med sin högra hand, på samma gång han högt ropar: Bokesliden! Rör sig sållet icke vid detta utrop (rörelsen förekommes eller åstadkommes naturligtvis endast af spåmannens hand), så utropar han exempelvis antingen Haradal! Hallandsås! Laholm! eller något annat namn. Råkar sållet i snurrande fart vid t. ex. ropet: Hallandsås, så — är karlen säker på sia sak, och till det stället ställes nu kosan för den stulna hästens tillrättaskaffande — och der anträffas då djuret. På fråga till gubbarne, huruvida de icke tänkt att industririddaren kan på något annat sätt än genom sållets anvisning veta hvar tjufgodset finnes, svarade de: Neej, de iä väl aldrig möjligt. — Hästupptäckaren åtnjuter stort anseende i orten och går och gäller som en mycket hederlig karl — t. o. m. bland hästjufvarne. — Med tillhjelp af sivt såll med mera har han redan förtjent en ej obetydlig summa penningar. Senaste upptäckten — på Healiands ås oc andra ställen i orten — lyckades förträffligt, men mindre kanske genom spåmannens försorg in krunobetjeningens nitiska bemödande.