Dagens Nyheter – 26 februari 1872, sida 2

MA emellan öfverenskommit? Tio procent på hvarje hundratusen! — Nej, det mins jag nog. Farväll — Farväl, herr baron! Jag hoppas att era femhundra louisdorer skola räcka ännu i fyra dagar. Sedan har ni en million till ert förfogande. — BSåld!... Jag har sålt mig sjelf! klagade Arthur, sedan han blifvit allena. O, huru föraktlig är ej den som för lumpet guld säljer sin ära, sitt lif, sitt hjerta och sin kärlek! En million för ett menniskobjerta! Ha ha, är inte detta rätt lustigt? Måste icke sjelfva djefvulen skratta deråt? Baron von Schönleben såld för en million åt en krokryggig judinna! Och tänk, huru kär Ida skall bli i mig igen, sedan jag fått millionen! Varningen. Marie hade satt sitt beslut i verket. Hon hade rastlöst arbetat, rastlöst studerat; med hela sin själ och känsla, med alla sina krafter hade hon hängifvit sig åt sitt nya lefnadsmål. Hennes förra energi var återvunnen; och med det föresatta målet ständigt för ögonen, hade hon besegrat alla svårigheter, trotgat alla hinder. När hon kom hem från teatorn den afton, då Ida Neormina firade en så lysande triumf, hade hon med glödande kinder och blixtrande ögon sagt till Askanio: