Dagens Nyheter – 26 februari 1872, sida 2

— 201 — genom dörren. Och härvid kastade han en spejande blick öfver rummet. — Jag är, som ni ser, ensam, och jag väntar med otålighet att få höra hvad ni har att andraga, svarade Arthur. Var så god och sitt! — Nej, sade juden leende, i det han betraktade den unge mannen med beundrande öch på samma gång oförskämda blickar. Nej, nådig herre, låt mig stå och förblif äfven sjelf stående, på det jag ännu en stund må få fröjda mig åt er sköna gestalt. Jag ser på herr baron med en kännares ögon; och ni är verkligen den charmantaste vara jag någonsin haft att bjuda mina kunder. På er skall jag förtjena mycket pengar. — Jaså, ni handlar med menniskor, tycks det? frågade Arthur med ett hånfullt leende. — Handlar med menniskor? Usch dål... Nej, visst inte. Jag gör anspråk på titeln öktenskaps-konimissionär. Det låter ju bra, eller huru? Se denna bok, herr baron. Häri gömmas millioner, äf hvilka äfven ni skall fi en del. — Jag förstår er inte, min herre. — O! ers nåd skall snart förstå mig. I denna bok finns en lång förteckning öfver unga damer, åt hvilka jag skall skaffa min. De äro alla rika, somliga ganska vackra flickor, de flesta judinnor. Men religionen gör ingenting till saken, ty i.allmänhet äro. damerna beslutna att antaga den lära som friaren hyllar, så vida nemligen han fordrar det.