— Hjelp mig att bli en konstnärinna. Var min: lärare, och jag lofvar att ni i mig skall finna en tacksam, lydig och outtröttlig elev. — Jag skall af er göra en skådespelerska, som kommer att hänföra publiken och försätta Neormina i raseri, hade Askanio svarat henne; redan den följande dagen börjades underyvisningen. Askanios profetia visade sig snart vara fullkomligt sann. Marie egde i sjelfva verket en stor talent. Hon var skapad till att blifva en dramatisk konstnärinna. Hos henne funnog lif och eld, en rik fantasi, ett intagande väsen, ett icke allenast vackert, utan äfven uttrycksfullt ansigte, en imposant gestalt, en klangfull samt dertill mjuk och behaglig röst. — Jag säger er, ni skall bli en aktris, som åtminstone under ett årtionde kommer att förtjusa hela Tyskland, sade Askanio, sedan de en dag slutat de vanliga öfningarne. — Ett årtionde! utropade Agatha med en axelryckning, Om hon fortfar så här, skall hon vara död inom tre år, Har man väl någongin hört, att en skådespelerska får röras till tårar af sin egen roll? Inte går det an för henne att gråta naturligt, skratta naturligt, att rodna eller blekna naturligt. Marie spelar icke en roll, hon upplefver sjelf hvad hon spelar, och detta är det säkraste medlet att i grund förstöra sig. — Ja, sade Askanio, deri har Agatha rätt, min kära Marie. Ni låter er alltför mycket