tio fattiga, hederliga familjer; men för en gå fin herre, som ni, äro rikedom och lycka endast fradgande champagne; han tömmer hela bägaren i ett enda drag, för att icke den ljufliga doften och skummet må hinna bortdunsta. Visserligen är ett sådant rus angenämt, men madgifvas måste att, när det upphört, när man åter vaknar till besinning, så känner man sig fasligt illa till mods. Det är ett förfärligt uppvaknande. Emellertid var lugn, min vackre, ulskvärde baron! Jag ekall rädda er; tack vare mig, skall ni aldrig -erfara den smärta och bodröfvelse, jag nyss antydde. Trehundra tusen thaler, som utgjorde er förmögenhet, har ni redan förbrukat; jag ger er nu en million. Antager ni mitt anbud? -Arthur fästade på Jonethan en dyster, vredgad blick. — Ni kommer som frestaren cch tillbjuder mig hela verlden. Men djefvulen plägar icke göra något för intet. Hvad skall jag gifva er för er million? — Åh! tag icke saken så der tragiskt, ers nåd. Jag är into djefvulen, och ni — nej, ni är inte Messias. Vi skola uppgöra en affär; ingenting annat. Jag behöfver en ansedd, ståtlig ung herre med högadlig titel, med förnäma vänner och aristokratiska relationer, en herre, som sjelf är presenterad vid hofvet och således der kan introducera sin fru, en herre, som kan pryda sin äkta maka med den friherrliga manteln, Det är ju en sak af