Förändringen af konungens rådkammare. (Forts. fr. föreg. nr.) I föregående delen af denna uppsats visades att det är angelögnare att befria regeringsmakten från en hop småbestyr än att öka statsrådernas antal. Skulle det icke t. ex. gå an att låta sundhetskollegium lemna en apotekare det uppdrag att sälja medikamenter i en närbelägen by eller att låta konungens befallningshafvande förordna tillsyningsman vid ett kronohäkte; och hvad har regeringen t. ex. för anledning att blanda sig uti revisionen af en poliskammarens räkenskaper, om ej den att, onödigtvis, göra sig misstänkt för partiskhet vid tillsättningen! Det tillgår nu visserligen i dessa och dylika fall sålunda att regeringen nästan alltid föjjer underordnade myndigheters förslag, och dessa ärenden upptaga derföre ej så mycken tid, som de eljest i och för sig kunde påkalla; men hvartill tjenar då hela denna omgång; och då hvarje mål ändock kräfver sin lilla tid och föranleder ett större eller mindre skrifveri, hvarföre då utan nödvändighet och nytta hopa sådant på regeringsmakten? Skulle man icke ännu, då sjelfva rådsplatserna ju påstås vara föga afundsvärda, hafva återkommit från den föråldrade iden, att det ligger en ära och njutning uti att hafva sin hand med i allt! Presidenten Hartmansdorff, som bättre än någon annan på sin tid kände både den högre och lägre administrationen här i landet, säger någonstädes, att orsaken hvarföre de svenska statsråderna medhinna så föga, 1 jemförelse med de norska, och städse vid behandlingen af de för rikena gemensamma angelägenheterna röja mindre sakkännedom, är det i Stockho!m alltför mycket utbildade sällskapslif, hvaruti do förre deltaga. Riktigheten af dessa påståenden lemna vi derhän; men derom torde man väl kunna vara ense, att då det beror af regeringen sjelf att befria sig från den mängd af småsaker, som upptager dess tid, men något steg dertill icke widtages, det icke kan vara skäl för riksdagen att pålägga staten nya utgifter för lindrandet af konseljens mödor.