oo SV CMin gamle, käre Anton! Gå till bankiren och lyfta återstoden af min förmögenhet. Betala dermed mina små skulder, hvilka, efter hvad jag tror mig veta, icke uppgå till större belopp än hundra louisdorer. De öfriga fyra hundra lovisdorerna testamenterar jag åt dig; ty du har varit min ende trogne vän. Arthur von Schönteben.t Nu voro de jordiska bestyren undangjorda, nu kunde han dö när som helst. Men den energi, som förmått honom till detta beslut, hade redan åter försvunnit. Han ville visserligen på intet vilkor lefva, men ban fasade för att verkställa sjelfmordet. Med långsamma och tunga steg gick han öfver golfvet och stannade framför det omtalade skrinet. Han öppnade detta. Deri lågo på mörkröd sammet ett par dyrbara, rikt ciselerade pistoler. s Han upptog en af dem, och blotta vidrörandet af det kalla stålet kom honom att rysa. Vidunderliga. ekräckbilder jagade hvarandra i hans fantasi. Nej, nej! Han ville icko dö! Han kunde det icke! Med en djup suck sjönk han ned i en länstol, och åter gömmande ansigtet i sina händer, började han gråta bittert. Länge satt han der, snyftande som ett barn, darrande som en feberejuk, förtviflande och marterad af ångern. En sakta knackning på hans dörr ryckt I LIFVET OCH PÅ BKÅDEBANAN. 34. t