Dagens Nyheter – 24 februari 1872, sida 2

Der började det ni bli lif och rörelse. Här kommo timmermän med yxan och sågen på axeln, der murare med förskinn och slef, här kommo mjölkbud åkande med sina flaskor, der rullade kärror, lastade med landtmannaprodukter af alla slag, till torget. Och på trottoarerna sågos brådskande barberare-lärlingar och hårfrisörer, som nu voro ute för att sköta sin praktik. — Ack, dessa menniskor äro lyckliga! mumlade Arthur med ett sorgset leende. De arbeta, de veta, hvaraf de skola lefva, ty deras arbete föder dem. Min Gud, min Gud, hvilket arbete skall jag taga mig till, hvad skall jag lefva af? Plötsligt genomfor en rysning hela hans kropp, och han gömde ansigtet i sina händer. En förfärlig, fasaväckande bild framställde sig för hans själs öga. Det var bilden af denne trasige och smutsige, utaf bränvin stinkande tiggare, som en stund förut mött honom med renseln på ryggen, bilden af denne lumpsamlare, hvilken han en gång känt såsom en rik, ståtlig kavaljer, en elegant sprätt, damernas gunstling, alla artisters och författares Miecenas. Var det ej som om han sett bilden af sin egen framtid? i Han tog hastigt ett steg tillbaka, likasom stungen af en giftig orm. Han lät händerna nedfalla från sitt anlete, hvilket var askfärgadt, förvridet, vanstäldt. — Nej, nej, jag vill icke sluta på ett så