Dagens Nyheter – 24 februari 1872, sida 2

anseende samt sina vänners beundran utan äfven sin älskarinnags kärlek. Sedan skulle ingen hysa medlidande och deltagande för honom, utan en och hvar endast håna honom och glädjas öfver hans olycka. Men emedan han visste detta, drog han slöjan ännu omgorgafullare öfver sitt anlete, trängde han sin bedröfliga hemlighet ännu djupare ned i sitt bröst. Men nu måste demaskeringen ske, sedan han emellertid under hela denna förfärliga natt lyckats bevara skenet. Han hade spelat och mycket dyrt betalt sitt nöje, ty det hade icke allenast kostat honom allt hvad hans plånbok innehöll, utan han hade också förlorat betydliga summor på sitt hedersord. Spelpassionen hade fattat honom och dragit honom in i sin hvirfvel. Med förkrossadt hjerta och blödande sinne begaf han sig nu hem. Han ryckte på klocksträngen så häftigt, att det försilfrade handtaget stannade i hans hand, och kastande detta med en vild svordom till den gamle betjentens fötter, när han kom och öppnade dörren, gick han, utan att säga ett ord vidare, direkte in i sin sängkammare. Den gamle Anton följde långsamt efter hoaom, skakande på hufvudet, samt satte en gilfver-armstake, i hvilken fyra ljus brunno, på bordet. — Har ingen frågat efter mig, Anton? — Nej, men några bref ha kommit, nådig herre. Det är väl emellertid icke värdt att