Dagens Nyheter – 24 februari 1872, sida 2

SS BM VR betaldt för sin visade ömhet, så länge hön tror mig ha några pengar qvar. Han genomläste härefter bankirens bref, till en början flyktigt, men sedan med växande uppmärksamhet, och när han kommit till slutet, utstötte han en djup suck. Hans båda händer darrade häftigt, och han ropade förtviflad: — Femhundra louisdorer! Hela min förmögenhet är femhundra louisdorer!... Det är inte möjligt! det kan inte vara så! Han tog äter pappereti sin hand och genomögnade i hast innehållet. Det kuade icke märkas att han andades, hans blickar, hans tankar följde uppmärksamt hvarje rad, hvarje ord. O, denna förfärliga, grymma sanning stod fast och oföränderlig framför honom såsom hans öde! Hela hans förmögenhet utgjordes af femhundra louisdorer. Inom några månader skulle han vara en tiggare. Han skrek och beklagade sig, i vild ångest rusade han fram och tillbaka i rummet, och det såg ut som om han i hvarje ögonblick var firdig att stöta hufvudet mot de med sidentapeter beklädda väggarne. Förtviflans första strid gick emellertid öfver, och efter det våldsamma upproret följde den djupa nedslagenhetens lugn. Han ställde sig vid fönstret, och för att afkyla sin brännheta panna, förde han densamma intill den kalla ratan och blickade ned på gatan.