Dagens Nyheter – 24 februari 1872, sida 1

skamligt sätt, sade han. Jag vill åtminstone ha mod att dö. : Nu fästades hans blick på ett konstrikt arbetadt skrin som stod på bordet framför spegeln; han nickade, likasom helsande på dotta skrin, och sade, i det han smålog melankoliskt: — Der är vännen i nöden! Nu var han åter fullkomligt lugn; hans beslut var fattadt. Men innan han kunde tänka på att dö, måste han uppgöra sin räkning med lifvet. Han tog ein annotationsbok och genomögnade med föraktfull min en sida, hvarpå han med blyertspenna tecknat några ord och siffror. — Tillsammans femhundra thaler, sade han leende. Alltså uppgick hela förlusten till tusen thaler. Femhundra hade jag med mig, och lika mycket tappade jag på mitt hedersord. Här är skuldbeloppet. Han tog en af de båda sedlar, han fått från bankiren, och lade den jemte sitt visitkort uti ett kuvert, som han derefter försedde med. utanskrift. Vidare tecknade han på ett prydligt rosenfärgadt papper orden: Femhundra thaler åt den oförskämde juveleraren; detta papper jemte den andra sedeln inneslöt han i ett mindre kuvert, hvilket han adresserade till fröken Ida Neormina. Till sist skref han en gå lydande biljett: