Dagens Nyheter – 24 februari 1872, sida 1

RS een Och lätt som en gazell sprang hon öfver sconen och försvanr. Marie såg tankfall och sorgsen eftor henne; derpå slog hon ned ögonen och fästade dem på dessa stackars sönderslitna rosor, som lågo på golfvet, och för hvilka Ida icke haft en enda blick, icke ett enda leende. Marie knäböjde bredvid blommorna och samlade dem till en bukett, hvarpå hon tryckte sina läppar, likasom Ida hade gjort med det dyrbara armbandet. Arthur hade haft dessa blommor i sin hand, de kommo från honom. För Marie voro de derför lika värdefulla, som det skimrande smycket för Ida. Nu reste hon sig åter upp, och höjande buketten mot himmelen, hviskade hon till sig sjelf: — En dag skall komma, då Arthur kaster blommor äfven till mig, en dag skall komma då han beundrar äfven mig och glädjes öfver min talent! Gif mig kraft, min herre och Gud, på det att denna dag icke må vara alltför aflägsen!