Dagens Nyheter – 23 februari 1872, sida 2

VV på aktörerna och aktriserna samt förmå dem att använda all sin talent, för att detta sorgspel, hvaraf Willibalds hela framtid berodde, måtte slå an på publiken. Askanio hade rätt, då han påstod att i våra dagar måste författarne vara skådespelarnes ödmjuka tjenare, ty det-kommer helt och hållet an på dessa sednare, hvilken framgång hvarje pjes skall röna. Också mottogo de dramatiska artisterna herr Willibald med denna vänliga nedlåtenhet, som man finner hos högt uppsatta personer, hvilka ha en annan stackares öde i sina händer. — Var lugn, herr Willibald, yttrade Askanio, smickrad af författarens usderdåniga höftlighet. Jag tillförsäkrar er en god framgång. Publiken tycker om mig och skall, jag vet det, applådera mig ursinnigt. Också är det ju en gouterad skådespelerskas recett, och endast deruti ligger en garanti för att man i dag icke skall hvissla. För öfrigt kommer Neormina att uppträda i en så lysande toilett, att publiken skall bli förtjust och gynnsamt stämd. — Och kanske publiken äfven skall finna min pjes ha något litet värde i och för sig, gade den förödmjukade författaren, som verkligen kände sig en smula stött. fö Askanio gjorde en axelryckning. — Min käre vän, svarade han, den bästa pjes kan göra fiasco, och den sämsta kan lyckas förträffligt. Allt beror på skådespelarne.