-— 200 — de andra, för att sjelf eröfra den skönaste buketten, don friskaste kranson. Ida såg leende och stolt på denna täflan. Men plötsligt rusade hon in i hopen, lik en retad lejoninna, och med våld ryckande till Big en törnroskrans, hvilken ett af barnen nyss upptagit från golfvet,topade hon häftigt: — Gif hit denna krans! Den tillhör mig, och ingen annah än jag skall vidröra den. — Hon älskar honom! mumlade Marie. Hon vet att det är Arthur som gifvit henne denna krans. Men Ida visste icke detta. Hon hade endast sett, att någonting lysande, blixtrande var fästadt vid denna krans. Hon gick med den och ställde sig bakom närmaste kuliss; hon såg ej, att Marie stod helt nära hemne, ty hela hennes uppmärksamhet togs i anspråk af kransen. Hon sönderplockade obarmhertigt dessa dyrbara, sällsynta rosor, hon kastade de friska, doftande blommorna till sina fötter, utan att det allra ringaste gifva akt på dem. De voro för henne fullkomligt värdelösa, hon tänkte blott på den lysande present, som gömdes i denna krans. Se, nu var omhöljet borta, nu höll hon i sina händer detta kostbara, blixtrande armband, nu satte hon det på sin arm, nu kysste hon det och hviskade: — Der gode, käre Arthur! Så snäll och öm han ändå är emot mig! Detta armband kostar minst hundra louisdorer.