tills hon måste vända sig bort, för att inga skulle varseblifva att hon grät. Då, då utbryter i detsamma en bifallsstorm, hela publiken jublar, och handklappningarne taga ingen ända. Ida Neormina har inträdt på scenen. Marie gömmer sig orolig och skygg bakom kulissen. Hon vill ickebli sedd af Ida. Hennes rival får icke ana, att hon är närvarande. Huru skön är icke den unga skådespelerskan, huru retande, huru förtrollande! Huru dyrbar är icke hennes guldbroderade klädning, huru stolt uppbär icke hennes panna det blixtrande juveldiadem, som Arthur gifvit henne! Hon har ännu ej sagt ett ord, men publiken är dock redan hänförd af henne, hänförd af hennes leende, hennes drägt. Willibalds pjes skall göra lycka, ty Ida ser i dag bättre ut än vanligt, och hon är publikens gunstling. Men huru förklara detta? Alla jubla, alla applådera, alle le, men Arthur allena förblifver stum? Han klappar icke händerna af förtjusning, han helsar henne icko. — Älskar han henne icke mera? frågade sig Marie, och hennes hjerta gladdes. Intresserar han sig ej vidare för hennes triumfer? Är hon ej längre hans älskarinna? Ack jo, hon är det, och just emedan hon är det, förblir han tyst och orörlig. Hon tillhör honom så fullkomligt, att det nästan skulle heta att han egnade sig sjelf en hyllning, om han applåderade henne.