dö af gift. Ni mördar er mod en dolk och har derförinnan en lång monolog. — Hvad för slag, skall jag inte ta in gift? Åh, det var sannerligen en obehaglig under. rättelse. Förgiftning är mitt käraste dödssätt. Jag vill fråga herr Willibald, om jag inte lika gerna kan dö af gift. Och förste älskaren begaf sig med hastiga steg till foyern. Der voro de förnämsta aktörerna och aktriserna församlade. Toiletterna voro fullbordade, och man väntade nu blott på regissörens kallelse, för att träda ut på de bräder, som föreställa verlden, samt blifva girigbukar eller älskare, koketta fröknår eller oskyldiga bondflickor, allt eftersom hvar och en hade sig ålagdt. Men tills regissören visade sig i dörren, kunde man lugnt prata och skratta, tadla och förtala, säga hvarandra artigheter, under det man inom sig önskade föremålen för artigheterna dit der pepparn växer, i en vrå berätta skandalösa anekdoter om den, som man nyss kysste och kallade sin bästa vän, med en axelryckning och i föraktfull ton tala om den dåliga och offektlösa nya pijesen, sedan man likväl ett ögonblick förut i granna ordalag betygat författaren sin beundran och förtjusning. Ty han var der den stackars författaren Willibald. Han hade blek, darrande och ångestfull begifvit sig till teatern, för att genom sin närvaro, sitt beröm, sina vänliga förklaringar öfver de olika rollerna inverka I LIFVET OCO PÅ SKÅDEBANAN 32.