Dagens Nyheter – 22 februari 1872, sida 1

Fa ar vd den berömda arian ah mabracei. Till sist följde ett större dansdivertissement, hvari Hela balettkåren skulle deltaga. i De flesta af dessa menniskor, som under aftonens lopp skulle uppträda inför publiken, rörde sig nu om hvarandra på scenen i ett brokigt virrvarr. Här stod en trikå-engel på ett ben, för att ännu: en gång repetera en och annan attityd, som hon ville göra så graciös som möjligt, ellor ett småleende, gom hon ville göra så kokett som möjligt, der sprang regissören i dödsångest till magkinisten för att lägga honom på hjertat nödvändigheten of att ännu en gång undersöka molnvagnen och tågen som skulle uppbära denna. Midt på scenen stod en aktör i ifrigt samspråk mod sufflören, hvilken han bad omsorgsfullt sufflera honom, emedan han icke kunde ett enda orå af sin roll. — I synnerhet scenen i femte akten, då jag dör, sade han, är för mig alldeles främmande. Denna scen kan jag aldrig lära mig, det tjenar verkligen ingenting till att jag försöker plugga i mig de der fraserna. Bättre kan man använda sin tid. Jag har ju ändå blott korta, afbrutna meningar att tals, och under åöt jag vrider mig på golfyet med giftet i kroppen, har jag alltid god tid till att höra på suffiören, då han framhviskar hvad jag nästa gång skall säga. — Ja, men i den här pjosen skall ni inte