Dagens Nyheter – 22 februari 1872, sida 1

för oss artister är hvarje menniska ett stu dium, som vi söka att så mycket som möjlig tillgodogöra oss. BHåledes bör ni ej bli om på mig. O, Marie, jag har dag och natt gif vit akt på er, och dessa iakttagelser ha vari mig till en oerhörd nytta. Ni har ett visst egendomligt behag i rösten, hvarom jag förut icke haft den ringaste aning, någonting soft anslår och dock är fullkomligt naturligt. Jag skulle under er sjukdom lära tig on roll som mycket påminde om ert eget öde. Det var mera en talän en sång-roll och borde derföre utföras af en skicklig skådespelerska, icke af en person, som företrädesvis är sängorska. Ack! buru har jag icke, tack vare er, kommit alla dem på skem, som påstodo att jag aldrig skulle gå i land med denna roll, emedan jag icke hade någon dramatisk talent, emedan jag blott kunde sjunga, icke spela. Dö ha alla blifvit hänförda af mitt spels naturlighet, sanning och effektfullhet. Hela publiken smälte i tårar, och jag har firat en triumf, som gjorde mig salig och — hvilket kän vara lika mycket värdt — mina medtäflarinnor ursinniga. För allt detta är jag, som sagdt, er och ingen annan tack skyldig. Åh, huru ofta bar jag ej stått vid er sjukbädd, oaflåtligt petraktande er och härmande ert omvexlande ninspel, de ljud som då och då trängde pig fver era darrande läppar, samt dossa blickar kedau, hvarmed ni sökte er trolofvade, ropande I LIFVET OCH PÅ SKÅDEBANAN. Sh.