Dagens Nyheter – 21 februari 1872, sida 2

A. (tvärsäkert). För ja ä hungri, åsså för att hon har en mangel. Ordf. Jaså; derför vill ni att hon skall föda er? A. Jaha... Men ja ska applysa att ja inte får nån middÅa förrn ja har manglat i fem timmar, å ändå har ja inte slaji henne. . Ordf. Tacka er för det... Men nu vill hon skiljas, hon. . A. Jaså; ja då vill ja ha all lösegendom ... Rubb och stubb. Ordf. Skulle hon svälta ihjäl då? ÅA. Å hon tar sej allt fram . . . sätt en smål... Ordf. Skönt resonneradt . . . Skulle ni ej vilja gå in på att skiljas på ett år åtminstone? Er å ett år Ge mej si ... Ja, kör för ett år. Ombudet. Hr ordförande, han super också, arln. ÅA. De ä inte mycke, för resten ha vi räntan på 2000 rdr att dra på. Enligt 14 kap. 17 giftermålsbalken ådömdes makarne ett års skilsmessa, och förklarades den af makarne, som under tiden besökte den andra, förfallen till fängelsestraff. A. Men hör nu, hr domarn, kan ja inte få gå hem i början ? Ordf. Nej, säger jag . . . Inte alls, hör ni det! Ett af samhiillets olycksbarn, För någon tid sedan hitkom en af dessa olyckliga individer, hvilka lefva för dagen, utan stadig sysselsättning och med ringa eller ingen utsigt till någon sådan. Han började med att söka på ärligt sätt förskafta sig sitt uppehälle genom att söka arbetsförtjenst än här och än der. Det sorgliga resultatet blef dock ingen arbetsförtjenst och hungerns qval i tre dygn, under hvilken tid (enligt hans egen uppgift) N en matbit kommit öfver hans läppar. Bragt till förtviflan, beslöt han begagna sig af ett sista och som han visste, säkert medel att tvinga menskligheten till förbarmande. Detta medel var — stöld. Han stal derför ett par byxor, som hängde å en af dörrarne till en lärftskramhandel, belägen i hörnet af Jerntorget och Jerntorgsgatan, och skyndade direkte till en poliskonstapel med denna sorgliga talisman, genom hvil ken han skulle erhålla bröd och husrum — men med frihetens förlust. Mannen är häktad och rådhusrättens 4:e afdelning kommer att döma honom.