Dagens Nyheter – 21 februari 1872, sida 1

profet och vågar ännu förespå er en ärofull, lysande framtid. Ni skall bli min elev. Ni har icke allenast ett vackert, utan äfven ett uttrycksfullt ansigte, en klangfull, melodisk stämma och eldiga ögon. Ni är dessutom ung. Allt detta är egenskaper, som ha lika stort värde som en jordegendom i Californien, och ni kan lättare uppgräfva det guld, som ni har i ert bröst och i ert ansigte, än man uppgräfver guldet i Californien. — Jag begär inga skatter och intet guld, sade Marie i liknöjd ton. Min framtid skall i alla fall icke bli annat än den urna, hvari min ungdoms och lyckas aska förvaras. Låten mig i all tysthet fälla tårar öfver denna urna; neken mig icke att gå! — Jo, inföll Agatha lifligt, ni får inte gå. Ni skall ej vara så grym och afvog mot mig. — Afvog, säger ni... Hvad menar ni dermed? frågade Marie förvånad. — Det skall jag genast förklara. Ni säger att ni är oss tack skyldig, och att ni vill vedergälla oss denna skuld. Nej, Marie, ni misstager er. Ni står icke i skuld hos mig, utan tvärtom jag hos er. Ni har för mig blifvit ett lefvande studium, och jag har lärt mig ofantligt mycket af er. Det storartade bifall jag rönt i min nyaste roll har jag er allena att tacka för, ty det är ni som visat mig, huru den borde uppfattas och utföras. Ni ser på mig förvånad, Mario? Dock säger jag er endast sanningen. Ni skall veta, att