Dagens Nyheter – 21 februari 1872, sida 1

henne ur denne räddares armar; ja, hon ville med våld göra slut på lifvet, hvilket hon ansåg för en förbannelse. Men Askanio och hans hustru, sångerskan Agatha, voro nästan alltid hos henne som trogna vårdare, och de sörjde för att hon intet ögonblick blef lemnad allena och obevakad. De suto sjelfva hela timmar vid hennes bädd och hörde med deltagande uppmärksamhet på hennes klagan, på de vilda utbrotten af hennes förtviflan. De tillkallade de skickligaste läkare, och tack vare dem, häfdes den hjerninflammation, som hotade Maries lif. Hon tillfrisknade. Sedan hon återvunnit besinningen, dogo de hårda orden och all denna bittra klagan på hennes läppar, hon grät icke mera, hon beklagade sig icke, hon var alldeles stum, visade en fullkomlig resignation. En gång när Askanio satt bredvid hennes säng, frågade hon helt sakta: — Och Victor? ... Hvad har det blifvit af min broder? Askanio tvekade att svara henne. Hon såg på honom med sina stora ögon, som i denna stund hade ett befallande uttryck: — Säg mig sanningen, yttrade hon. Nåväl, jag vill göra det. Den stackars ietor är död! Alla bemödanden att återkalla honom till lifvet voro förgäfves. — Lycklig han! sade hon, och vände derpå sitt ansigte mot väggen. Denna dag talade hon icke mera, men hon