Dagens Nyheter – 21 februari 1872, sida 1

blifva de båda olyckliga, som ligga på golfvet. Askanio böjer sig ned och hans hand vidrör Victors panna. — Denne är död, mumlade han i sorgsen ton. Hans panna är fuktig och kall. Och med en tår i ögat knäböjer han bredvid Marie. — Hon är ännu varm! Hennes hjerta slår! Det var hennes suckar och jemmer vi nyss hörde. Johan, spring genast, så fort benen förmå bära dig, till läkaren! Säg honom, att han måste komma på ögonblicket. Ett menniskolif beror deraf. Skynda dig, flyg! Jag bär henne ned i mitt rum. Se, hon rör sig ännu. Vi skola rädda henne! Han tog den sanslösa i sina armar och bar henne utför trappan. Johan sprang efter läkaren. Skädespelarelif. Ännu en gång var Marie räddad, ännu er gång måste hon taga på sig lifvets börda och fortsätta sin vandring på den törnbeströdda stigen. Förfärliga strider måste genomkämpas, många dagar tillbringas i förtviflan och smärta, innan hon åter hann samla mod att lefva. I början under sin yrsel och under inflytandet af den sjukdom, som framkallats af den sednaste katastrofen, anropade hon oupphörligt döden, såsom sin ende räddare och vän, samt öfverhopade med förebråelser dem som ryckt