Dagens Nyheter – 20 februari 1872, sida 2

— Ack! mina kinder glöda och mina ögon blixtra. I sanning, ingenting förhöjer skönheten så mycket som en häftig huslig tvist. Huru förtjusta skola icke mina beundrare blifva, huru skola de ej jubla vid anblicken af min person, hos hvilken allt är idel eld och lif! Inte kunna de ana att jag för allt detia endast har min gamle äkta man att tacka. Ack! ack! huru skola icke recensenterna skrifva om den hänförelsens gudomliga stråle, som framlyste ur mitt väsen! De veta, gudvarclof, inte att det blott är vreden öfver Askanios oförskämdhet, som uppjagat denna höga rodnad på mina kinder och tändt denna låga i mina ögon. Att kalla mig en sångerska som börjar bli för gammal! Mig! Hon sjöng några drillar och smålog derefter belåten. — Min stämma är ännu klar och ren, sade hon; jeg skall göra furor! Nu ringde hon på sin kammarjungfru och befallde denna att hålla de till hennes toilett hörande porsedlar och effekter i beredskap. — Men tänker nådig frun verkligen fara till teatern och sjunga? frågade Nelly förvånad. — Ja; hvarför skulle jag inte sjunga? — Åh, min Gud! efier detta förfärliga uppträde med herrn? — Du har lyssnat? — Nej, men herr Askanio kom ut och berättade hela historien för mig och betjenten: