Dagens Nyheter – 20 februari 1872, sida 2

hjelten, konstnären? Ha icke tusen af landets skönaste, förnämsta damer smålott mot mig, ha ej furstar och grefvar skattat sig lyckliga. öfver att få trycka min hand och kalla mig sin vän? Nej, jag är ingen stackare, jag är ännu Askanio, den dundrande Wallenstein, den modige Tell, den äregirige Macbeth, den vise Nathan, den listige Shylock, jag är ännu Faust! Han sträckte armen mot himmelen, hans ansigte strålade af hänförelse, hans ögon sköto blixtar, och ett saligt leende spelade kring hans läppar. Hans hustru gaf icke akt på honom, hon såg cj ens hans tragiska ställning, hans stolta, imposanta hållning. Hon hade hällt nytt kaffe i koppen ooh stod nu i begrepp att breda sig en smörgås. Askanio sänkte sin arm och fortfor: — Och hvem är hon, som vågar så tyrannisera mig, som vågar kränka min ära såsom man, min värdighet såsom konstnär? En qvinna, som för längesedan sett sina bästa dagår, en sångerska, hvilkens röst börjar bli skarp och skrällande och som hvarje dag kan vänta att få afsked med pension. — Hvem vågar säga detta? utropade hans hustru, och plötsligt lifvades hennes dreg, plötsligt blef det eld i hennes biick och en purpurrodnad utbredde sig öfver hennes kinder. Hvem tillåter sig att skymfa mig och att tala om min pensionering?