Dagens Nyheter – 20 februari 1872, sida 1

— 4204 — vänligt leende och räckte henne en blombukett. — Min dyraste Agatha, tillåt mig skänka dig denna bukett, hvilken liknar dig som den ena rosen liknar den andra! Du vill väl göra mig den glädjen att i afton såsom prinsessa hålla dessa blommor i handen i stället för solfjädern? — Jag skall bevisa dig denna ära, min vän, och jag tillåter dig att taga en kyss till belöning för din uppmärksamhet. Hon spetsade munnen och han kysste henne ömt. — Icke sannt, Agatha, vi älska hvarandra af hela vårt bjerta? — Ja, min vän, som ett par turturdufvor. — Ack! min käraste hustru, det gifves ändå ingenting ljufvare här i verlden än ett lyckligt äktenskap. Min Gud! att finna sig olyckligt gift, det måste vara ett helvete på jorden. Gud ske lof att vi aldrig skola erfara hvad slikt vill säga, ty vi älska hvarandra, icke sannt? Och du är inte ond på mig för det jag förolämpade dig på ett så groft sätt och talade om din fydda ungdom och din pensionering? Jag var en skamlös lögnare, då jag sade detta; men du vet väl, att vreden ibland öfverväldigar mig, så att jag alldeles förlorar besinningen, — Nej, min lilla skatt, jag är inte ond på dig. Och du, har du förlåtit mig smörgåsen? — Åh, tala icke derom! Det var ett älskvärdt skämt, som behagade mig mycket.