Dagens Nyheter – 20 februari 1872, sida 1

oo ARR din egen uppbyggelse; huru ofta har det inte händt, att du i tragisk ton frågat ditt venstra ben, hvarför det gifvit högra benet företrädet och icke sjelf först stigit i sängen? Och då blir du rörd ända till tårar af det venstra benets beskedlighet, och du tycker dig vara en lycklig fader, som är nära att dö af glädje öfver sin sons goda uppförande. — Nog, nog, gör mig då inte rentaf galen! skrek Askanio, i det han stampade med foten i golfvet och ref sig i håret med bägge händerna. — Nå, men så slit då af dig håret riktigt, som man gör då man verkligen är rasande, sade hon, fortfarande lika glad och lugn. Slit allt hvad du förmår! Det gör inte så ondt... Slit, slit, perukmakaren skaffar dig annat hår i stället! Och hon kastade sig tillbaka i soffan och skrattade högljudt. Till och med Askanios ursinniga anlete klarnade för ett ögonblick, och han måste vända sig bort, för att hon icke skulle se hans leende. Men när han åter visade henne sitt ansigte, uttryckte detta en ännu större vrede än nyss. — Det här måste ta ett slut, sade han, skärande tänderna. Jag säger dig, jag vill att du skall lyda mig och punkligt uppfylla mina önskningar. — Och hvilka äro då dina önskningar, om din stackars slafviana törs fråga? I LIFVET OCH PÅ SKÅDEBANAN, 28.