Dagens Nyheter – 19 februari 1872, sida 1

Han reste sig åter upp, såsom en man den der tagit en jättebörda på sina skuldror och är besluten att bära den fram till målet. Nu hördes någon komma ifrån nedre våningen. Arthur satte åter den glada masken för sitt ansigte, och gnolande, på en munter visa, begaf han sig utför trappan. Marie trädde fram från sitt gömställe, blek och tårlös. Hennes öde var afgjordt. Hon hade nu sett, med hvilken djup, lidelsefull kärlek Arthur var fästad vid den andra. Han var för alltid förlorad för henne, icke den minsta vrå af hans hjerta tillhörde numera Marie. För Ida Neormina hade han utgjutit sitt blod. För Ida Neormina var han beredd att med seende ögon störta sig i afgrunden. Maries sista dröm föll som en sönderslagen bildstod öfver hennes hjerta och förkrossade det. Hon: gick ned på gatan; med stirrande blickar, utan att ge akt på någonting och utan att ens känna någon gmärta, banade hon sig väg genom folkhvimlet. Helt mekaniskt styrde hon stegen till sitt hem och gick uppför trapporna, som ledde till detta. När hon kommit in i sitt rum, lade bon långsamt och likasom tvekande hatten och koftan ifrån Big. Den tryckande, ljudlösa tystnadeni detta lilla dystra rum oroade henne. För förste gången sedan på morgonen kom hon ihåg Victor I LIFVET OCH PÅ SKÅDEBANAN. 25,